Logroño – Nájera (30 km. Uppför: 328 m. Nedför: 226 m)
Startade innan halv åtta och började vandra på fastande mage. Istället stannade vi på ett kafé som låg på kullarna en halvmil utanför stan. Det var en vacker morgon. Färskpressad juice och en dubbel espresso tillsammans med yoghurt och en fralla. Sen var vi redo för ännu en dags varm färd mot etappmål.
Det var mestadels en vacker vandring genom och förbi Riojas vingårdar. Idag känns kroppen lite stel och kantig. Beror det på gårdagens tapas eller på att vi vandrat nästan 18 mil på en vecka? Ja, ja… det är bara 62 mil kvar så stelheten hinner nog släppa.
Efter några km når vi en höjd varifrån man kan se Logroño långt borta i fjärran. Vi drack lite vatten och tittade tillbaks på vår ”historia”… sen gjorde vi något som man hela tiden gör på Caminon, vi vandrade vidare. Och att vandra vidare från en plats till en annan får mig att reflektera (man reflekterar väldigt mycket när man vandrar Caminon) över hur fragmentariskt livet egentligen är. Rent generellt är livet väldigt fragmentariskt, men här på Caminon är det annorlunda. I positiv bemärkelse. Du möter en person… du har ingen aning om vem han eller hon är eller vad dom har för bakgrund. Och du bryr dig inte för det är helt ointressant… oväsentligt. Här är du en bara enkel pilgrim, och en av väldigt många, och det enda du har gemensamt med alla du möter är att ni har samma ”yttre” agenda… er vandring. Men den stora skillnaden är att ni har helt olika anledningar till er resa.
Och under din väg till målet kommer du förhoppningsvis fram till DIN insikt. För många en positiv sådan, för att andra kan det vara en så svår sak som ett accepterande om att livet snart ska ta slut. I alla fall i denna dimensionen. Vi hörde talas om många varianter till att folk vandrade. Du möter personer som du hälsar på, för att i nästa stund lämna dom bakom dig. Så är så klart livet även utanför Caminon. Men här blir även dom korta mötena till mer bestående minnen. Att vandra Caminon är som att läsa en bok, där varje krön eller kurva är en ny sida. Du bläddrar aldrig tillbaks. Vad du ser och upplever blir innehållet i din bok. Det där blev ganska filosofiskt och det är en av tjusningarna med att långvandra. Man blir liksom mentalt planlös. Benen tar dig framåt medan din hjärna släpper ut tankarna och låter dom sväva iväg i riktningar du inte kan, eller vill, påverka.
Och en dag bestämde jag mig för att lära mig texten till Fritjof och Carmencita, Samborombon ni vet, av Evert Taube. Man får passa på under dom stunder man kan hålla tankarna i styr. Jag hade ju inte heller så mycket annat för mig just den dagen…
Nájera (j:et uttalas som när du uttalar Rioja, typ som sk-ljudet i ”sked”) ligger vid floden Rio Nájerilla. Vi hittade ett hotell ganska snabbt, Hotel Duques de Nájera för ca 50 €uro. Ett rustikt ställe med bjälkar i taket. I receptionen träffar vi ett norskt par som vi mötte vid vår lunch i Los Arcos i förgår (det höll på att bli en ny Wiehe där). Dom såg nöjda ut. När vi träffade dom morgonen därpå var dom inte lika nöjda. Dom hade haft småkryp i sängen och fått byta rum mitt i natten. Men vi hade absolut inget att klaga på.
Vi hade hört att det inte är helt ovanligt med småkryp på härbärgen, däremot inte på hotel. Men det är klart… det räcker ju med att förra gästen haft med sig en ”boskapshjord” så är det kört.
Ett råd – plocka endast upp det allra nödvändigaste ur din ryggsäck, ha den stängd och förvara gärna dina prylar i vakuumpåsar.
Vi åt en Pilgrimsmeny på en krog nere vid floden. En Pilgrimsmeny är ingen dum sak. Det innebär att du får en enkel tre-rätters meny INKL en flaska vin för ca 10 €uro. Ruskigt prisvärt.
I väntan på pilgrimsmenyn
