Idag vaknade jag och kände… NU RÄCKER DET! Vandringen de senaste dagarna har varit väldigt tråkig. Alldeles för mycket asfalt, cementväg och ont i ben och fötter. När jag slog upp ögonen i morse så kände jag att motivationen att fortsätta var som bortblåst. Så jag väckte Inger och frågade om hon kunde tänka sig att sluta här och nu, boka om flyget och dra till Madrid redan idag? Hon tittade på mig som om jag hade fått en knäpp. Men då hon inte ville att jag skulle ändra mig (hon tyckte inte heller att det här var en särskilt rolig vandringsled) så accepterade hon tvärt så yrvaken hon var.
UPPDATERING: Jag (inte vi) fortsatte vandra Camino Primitivo från Oviedo till Santiago de Compostela 2022. Och det var tur att vi inte fortsatte vandra 2018, för Primitivon (330 km) var väldigt kuperad och fysisk ansträngande. Vi hade sannolikt fått kämpa med ytterligare 13-14 smärtsamma vandringsdagar (även om smärta sägs vara svaghet som lämnar kroppen) om vi fortsatt 2018, med tanke på våra slitna fötter, blåsor och skavsår. Ibland måste man bara acceptera att det är nog!
Frukost efter beslut om slutvandrat. Se så glader hon är!
Ni som läst alla blogginlägg vet att vi vandrade den Franska Caminion 2015 och att det var en RIKTIG pilgrimsled. Man kunde verkligen känna historiens vingslag (klyscha) att både pilgrimer och romare hade trampat samma väg som den vi då vandrade. Det fanns liksom inte då att vi skulle avbryta innan målet i Santiago. Inte ens med mitt onda ben.
Vi har gått in i ”Camino-väggen”.
Men nu när vi vandrat den Norra Caminon har vi inte alls fått samma känsla. Så därför har vi inga problem alls med att avbryta vandringen. Det ska vara roligt att vandra och när vi inte känner att det är det så får det banne oss vara. Vi har så att säga vandrat in i ”Camino-väggen”.
Mer ingående recension av vandringen kommer senare.
Inger hänger av sig ryggsäcken för denna gången.
Tåg till Madrid.
Öl i Madrid. Besvikna? Nja, inte direkt!