Dag 10: 7 juli Santo Domingo de la Calzada-Belorado

Santo Domingo de la Calzada – Belorado (23 km. Uppför: 294 m. Nedför: 145 m)

Åt frukost på ett ställe bredvid hotellet. Redan vid halv åtta märkte vi att det skulle bli en varm dag. Och det var väl så typiskt… varmt som på det där andra stället (vissa påstår att det är kallt där… men oavsett, hur kan man veta?) och, skulle det visa sig, den tråkigaste vandringen på hela Caminon. Långa sträcker utmed landsväg där lastbilar dånade förbi. När de

Solrosor i blick…

t kändes som allra tråkigast så passerade vi ett blandat gäng människor från bland annat Connecticut, USA (vi träffade på honom flera gånger och han fick rätt och slätt heta ”Connecticut” under resten av Caminon för vi kom aldrig ihåg vad han hette). Det var far och son från Connecticut. När vi passerade dom satte jag på Spotify och The Proclaimers ”I’m gonna be (500 miles)”.

555 kvar. Nu börjar grönskan skifta in i en beige kulör. Vi föredrar grönt!
Så här såg det ut långa sträckor. Trrrråkigt!

Det är så man ska göra för att komma i samspråk med okända pilgrimer. Och för den lagom uppmärksamme så är den låten liksom en del i temat på bloggen. 

Man är sällan ensam på färden.

Framme i Belorado gick vi förbi det första boendet på grund av den där korkade filosofin det-kanske-finns-något-bättre-längre-fram. Det gjorde det inte. Så vi fick gå tillbaks. När man vandrar är det så in i h… tråkigt och irriterande att gå tillbaks. Som om det inte räcker med att vandra så långt som man ändå gör. Vi hade passerat ganska många vandrare strax innan Belorado så vi började bli oroliga att det skulle vara fullt på stället som vi gick tillbaks till. Men vi hade tur.

Oj! Vad har hänt här? För mycket Sangria hos vägmålarna?

Det visade sig vara både ett härbärge och ett hostel (typ vandrarhem). Ett spartanskt ställe MEN DET FANNS EN POOL! Vid poolen träffade vi en svenska. Tror det var den första svensken som vi mötte. Av alla som vandrar Caminon – ca 300.000 per år – så utgör svenskarna ca 0,7%. Och som bekant så vandrar många bara de sista 10 milen. För det räcker för att få sitt intyg. Vi stötte inte på så många fler under resterande del av vandringen. Behöver jag förresten säga att vi badade?

Hur skönt är det inte med ett dopp efter 23 dammiga och tråkiga kilometer?

Vi upptäckte att även Lorenzo och Silvia bodde på samma ställe, så vi åt middag med dom. Pilgrimsmeny. Somnade kl 22.

 

Annons