Terradillos de Templarios – Calzadilla de los Hermanillos (27 km. Uppför: 155 m. Nedför: 142 m)
Frukosten skulle öppna 06.30 men då var ingen där. Försovit sig kanske? Så vi började dagens vandring på fastande mage vid 06.45 och åt frukost på härbärget i nästa by.
Väldigt skön förmiddagsvandring fram till nästa lite större ort, Sahagún. Solrosfält… och skördetröskor.
I Sahagún stannade vi för lunch och där stötte vi på våra gamla bekantingar från Connecticut, far och son, och deras hang-arounds.
Sonen från Connecticut är 16 år och tycker inte det är så roligt på Caminon. Han tycker inte heller det är så roligt att prata. Det gör däremot hans pappa.
På samma krog satt även en, som vi gissade, hårdrocksvandrare. Vi hade sett honom vid frukost samma morgon. Och vi skulle även träffa honom samma kväll för vi övernattade nämligen på samma hotell.
Men här och nu, ur ett yttre och rent ytligt perspektiv, gissade vi att han hade fått sparken från sitt tyska hårdrocksband efter spelningen på Sweden Rock någon månad tidigare, för att han inte var tillräckligt hård i rocken, och då helt sonika hade han slängt den förbannade basen över stängslet till Strandvallen i Mjällby, köpt vandringskängor och ryggsäck för sitt arvode och gett sig ut på luffen. Visst låter det i alla fall som något en desillusionerad tysk hårdrockare skulle kunna göra i affekt?
Efter 4 km delar sig leden och vi tar den gamla romerska. Vi är ganska ensamma och pilgrimer lyser med sin frånvaro. Förmodligen tar dom allra flesta den andra vägen.
Efter ett tag ångrar vi nästan vårt val. Det är som att gå i öken. Varmt, torrt och ingen skugga. Dricksvattnet har blivit varmt. Stora svarta Messerschmitt-insekter försöker störtdyka och sätta sig på min hud och dricka min svett, äta mitt salt och förmodligen suga mitt blod genom att sticka in en tjock tagg med hullingar i min hud.
Jag fäktar med armarna och flyr halvspringande. Det är svårt att fly en flygande fiende när man har ryggsäck på ryggen. Jag avskyr stora insekter som orsakar smärta. Åh vad jag önskar att jag hade med mig mitt el-tennisrack. Pfft… ligger på marken orörlig!
Dom sista 7 km till Calzadilla de los Hermanillos var dom hittills tyngsta kilometrarna på Caminon. Som tur väl var belönades vi med ett trevligt Hostel och det visade sig bo några fler trevliga pilgrimer där. Bland annat hårdrocksvandraren.
Vi tvättar en maskin kläder och hänger upp på baksidan. Sen sätter vi oss på terassen, tar en kall öl och börjar prata med dom andra. Det visade sig att hårdrocksvandraren hette Markus och han älskar Sverige. Han har varit i Sverige flera gånger, men dock aldrig uppträtt som hård rockare på Sweden Rock. Markus hade inte börjat sin vandring i Norje i Blekinge, men däremot hade han börjat den i Frankrike, 40 mil INNAN Saint-Jean-Pied-de-Port, och han skulle fortsätta ned genom Portugal.
Där satt även en annan tysk, Wolfram. Han hade sålt sitt företag, 5 st cykelbutiker, för att han höll på att bränna ut sig på grund av sitt kontrollbehov. Han hade i alla fall insikt om vad som orsakade den begynnande utbrändheten. Nu när han går Camoinon säger han att han känner sig fri för första gången.
Det sitter även en dansk man där som tappat bort sin 19-åriga dotter. Dom valde varsin väg när den delade upp sig. Det är fjärde gången han vandrar Caminon. Första gången gick han själv, sedan har han vandrat med alla sina tre döttrar. Sin andra Camino gick han med den yngsta dottern, som då bara var 14 år. Och hon var den tuffaste av dom, sa han, för hon brukade knata i förväg för att fixa sängplatser på härbärgena. Dansken ringer en taxi och åker iväg för att stråla samman med sin dotter.
Vi äter middag med Wolfram, Markus och en tjej som heter Johanna från Österrike. Hon ska träffa sin mamma i León kommande lördag för att dom tillsammans ska vandra till Santiago. Lägger oss tidigt.
