Calzadilla de los Hermanillos – León (42,5 km. Uppför: 135 m. Nedför: 200 m)
Äter frukost med Johanna och Markus. Wolfram har redan gett sig av. Vi säger hej då och börjar vandra vid 07.30. I början går det ganska lätt så vi bestämmer oss för att försöka ta oss hela vägen fram till León. Hela vägen dit innebär ett Maratonlopp. Och det ”loppet” skulle inte bli en ”vandring i parken” direkt. Solen stekte och det var 35 grader varmt… och i total avsaknad av en fläktande vind. Det kanske var ett alltför hastigt taget beslut?
Vi vandrar på den romerska vägen och vi ser inte ett enda hus under de första 18 km som det är fram till byn Reliegos.
Under den här första sträckan såg vi bara några få skördetröskor (monotonins antidot), ett framrusande tåg och milsvida beige fält (funderar på att skänka alla mina beige kläder då färgen nu på allvar börjar krypa in under skinnet).
Vägen är torr, ojämn och stenig. Fötterna tar stryk. Men ingen har sagt att det INTE är en utmaning att vandra Caminon. Bit ihop och gå. Känslan av att ha vunnit över naturen när du kommit fram till dagens mål slår alla vedemödor med hästlängder.
De första husen vi ser i Reliegos är som tagna ur Sagan om Ringen… låga, lutande och sammansmälta i naturen med grästak. Några kilometer innan byn går vi förbi Wolfram men strålar samman med honom i byn när vi tar vår heliga fruktstund, kaffe och croissant. Vi fyller på vattenförrådet, säger farväl till Wolfram (som vi aldrig mer stötte på… hoppas det gick bra för honom) och vandrar vidare mot Mansilla de las Mulas, där vår led strålar samman med den andra leden igen.
Efter Mansilla går vi utmed en landsväg. Lång, rak och tråkig (men som bekant… för att uppskatta det roliga och vackra så måste man uppleva det tråkiga och fula – kontraster är livsviktiga).
Strax innan Puente Villarente stannar vi och äter och bjuds där på en fantastiskt god tonfiskmacka. Men å andra sidan, vi har vandrat i 30 km i 35 graders värme och är våldsamt hungriga. Det kan med andra ord sätta smaklökarna ur spel och maten kanske upplevs som godare än vad den hade varit en tisdagseftermiddag i Sverige? Men vi fick vad vi behövde, nämligen ny energi. Nu hade vi ”bara” 12 km kvar. Och det skulle gå långsamt framåt.
Efter 5 km, i Arcahueja, stannade vi igen och köpte mer vatten. Vägen in till León gick utmed och över motorvägar. Genom förorter och uppför branta backar. I vanliga fall hade man inte ens reflekterat över att det var en backe, men idag!
Vi fick ta många pauser och var framme först kl 17.45. Under vandringen hade vi bokat ett hotell innanför dom gamla murarna och som låg vid ett torg. När vi kom dit satt hela gänget med Connecticut i spetsen och tog en öl för att fira dagens krävande etapp. Den absolut mest krävande etappen på Caminon hittills.
Vi tog också en kall öl. En hel liter, för idag kände vi att vi behövde belöna oss lite extra. Ungerskan tipsar om en indier som masserar pilgrimers fötter gratis inne på härbärget, så efter ölen går vi dit. Han vill dra sitt strå till stacken för att så många pilgrimer som möjligt ska klara av hela vägen till Santiago.
Därefter checkar vi in på hotellet, tvättar kläder och duschar kroppar innan vi går tillbaks ut på torget och äter en fantastiskt god pizza. Av någon anledning blev det att ofta en pizza när vi bodde i större städer. Man fick liksom ett pizza-sug. Kolhydrater och fett är ett bra bränsle när man vandrar.
León är en vacker gammal stad med delar kvar av en ringmur. Liksom många andra större städer finns det även en pampig katedral, Santa Maria de Regla, vilken stod klar någon gång på 1300-talet.
Men efter 42,5 väldigt jobbiga kilometrar tog vi inte ett enda steg utanför torget den kvällen. Det blev bara 50 m ut från hotellet till torget och dessa i retur efter middagen. Katedralen och andra byggnader passerade vi imorgon, så visst fick vi se dom.
Vi slocknade utmattade och sov till kl 08.
