Dag 16: Ribadasella-Villaviciosa

Ribadasella – Villaviciosa (36,5 km. Uppför: 550 m. Nedför: 540 m. Vandringstid: 8 tim 30 min. Svårighetsgrad: 2/5)

Vi vandrade iväg på fastande mage vid 8-tiden och med regntunga moln hängande över oss. Men vi hade tur och slapp det blöta. Luften är fuktig och har så varit stora delar av vandringen. Det enda egentliga problemet med luftfuktighet är att tvätten aldrig torkar. Snarare så att om du hänger nästan torr tvätt på ryggsäcken så blir den snarare ännu fuktigare. Ganska många morgnar konstateras att tvätten är långt ifrån torr. Då är det en fördel att ha merinoullskläder som håller sig luktfria i flera dagar, för då kan du skjuta på tvätten några dagar. Sen passar man på att tvätta när vädret är varmt och torrt.

En pilgrimsmussla skulpterad i vägbanan.

Efter 5,5 km kom vi till en by som heter Vega. Infarten till byn visade på fantasifulla och roliga invånare. Väggmålningar och en stor pilgrimsmussla gjort av sten i gatan. Tyvärr var baren i byn stängd så vi fick vandra ytterligare 3,5 km till en by som heter Berbes innan vi hittade en öppen bar. På vägen dit hade vi delvis vandrat på böljande kullar utmed havet. 

Samma by som bilden med pilgrimsmusslan. En fasadmålning av en byggnad med valv. Det var nästan man vek av in i valvet. Samma konstnär?

Vid bordet bredvid oss satt två spanska tjejer som rullade sina cigaretter i oblekt papper (klimatsmarta tjejer) och skrev febrilt i anteckningsblock. På tal om cigaretter… jämfört med Sverige (9%) så gissar jag att drygt hälften av spanjorerna röker. Deras Folkhälsomyndighet har ett digert jobb framför sig.

Jag fick hjälp av den ena tjejen att göra mig förstådd när jag beställde frukost av ung och långt ifrån engelsktalande servitris. Det visade sig att dom båda tjejerna avslutade sin Camino här, mitt ute på landet. Men bussen till Gijón stannade precis utanför kafét så varför inte? 

En inte helt ovanlig syn på landsbygden i Spanien. Ett upprustat hus inbäddat mellan före detta hus.

Vi fortsatte och visuellt var det en fantastiskt trevlig vandring utmed havet i 4,5 km fram till El Barrigon. Där blev markeringen helt plötsligt väldigt undermålig. Pilarna var borta. Vi slog halt i en korsning för att konsultera vår vandringsbok när en man i 70-årsåldern kom fram och undrade om han kunde hjälpa oss. Han pratade en god engelska. Det visade sig att han var från Madrid (högst trolig förklaring till den goda engelskan) och han hade ett lantställe mellan Colunga (en mindre stad längre fram) och kusten. Han berättade att han dagligen brukar vandra 1,5-2 mil på Caminon och därför kände till leden och han erbjöd sig att visa oss vägen. Senaste tiden har det regnat onormalt mycket i området och en sträcka av Caminon var därför dränkt så han visade oss en alternativ väg förbi den delen. När vi återigen vandrade på leden så konstaterade han att hans promenadhastighet är mycket högre än vår så han sa adios och vi sa tack för hjälpen och sedan skildes vi åt. Lite längre fram i vägkorsningar hade han ritat pilar i gruset för att visa oss vägen. En riktig hedersman. 

Det är bara att välja destination. Och kan du inte välja så ta sikte på baren för en stund i övervägande.

Framme i Colunga åt vi lunch och provianterade dryck och frukt för nu fanns det inga fler möjligheter att göra så under de kommande 17 km. Det finns två härbärgen, ett i Priesca efter 8 km och ett i Sebrayo efter ytterligare 3 km där du förmodligen kan köpa dricka, men vi vet inte helt säkert. 

I verkligheten var det väldigt mörkt i denna passagen.

I Priesca anslöt en ung tjej som visade sig vara från Tyskland och hon ville vandra med oss en bit. Hon var raketforskare. På riktigt alltså. Nu var hon färdig med sin Bachelor och skulle börja på sin Mastersutbildning i september. Så det passade bra att göra Caminon nu. Hon hängde med fram till Sebrayo. Precis när vi kom dit så började det att droppa lite från ovan och därför valde hon att ta in på härbärget. Vi sa hej då och vandrade vidare. Det blev inte något regn. I alla fall inte just här och nu. 

Det är sådana här fantasifulla kreationer som muntrar upp under skitjobbigt asfaltstrampande.

Vi fortsatte ytterligare 6,5 km och det blev tunga och smärtsamma steg den sista halvmilen. Inger hade problem med benhinnorna och jag med söndriga blåsor på fötterna. Men vi lyckades ta oss in och även utan att det började regna. Himlen runt omkring var kolsvart. 

Hedersmannen borta i fjärran, han som gav oss både muntlig och skriftlig färdbeskrivning.

Framme i Villaviciosa gick vi till ett hotell som heter Carlos I. Ett riktigt vintage hotell och med en ägarinna som var ytterst sympatisk och trevlig. Vi fick med oss en påse med picknick för imorgon och dagen efter hjälpte hon oss att boka ett Casa Rural. Övernattningsställena imorgon var nämligen väldigt begränsade till antalet. Alla hotell i mål-staden var nämligen permanent stängda. 

Är det inte mänskliga kreatörer bakom verken så kan naturen bidra på sitt sätt. Ser ut som en hukande åsna på språng.

Vi duschade och gick ut på stan. Det hade börjat regna så smått så vi slog oss ned på en bar med markiser och beställde varsin öl. Efter ett tag så öppnade sig himlen totalt och ett sällan skådat regn och åskoväder drog igång och det pågick i 45 min. Uppenbarligen var det en onormal nederbörd eftersom lokalbefolkningen filmade eventet. 

När himlens portar öppnar sig under 45 min så kan det se ut så här. Extremt skönt att inte vara ute och vandra när det regnar (inklusive blixtar och dunder) så här.

När regnet upphört gick vi till en restaurang som serverade pasta och pizza. Salladen var slut. Det fanns inte heller någon bruchetta för den hade visst tagit slut igår. Så vi beställde en focaccia, ni vet ett tjockt mjukt bröd lite halvdränkt i olivolja och ibland preparerat med oliver, soltorkade tomater mm och pasta till huvudrätt. In kom focaccian som visade sig vara en pizza i full storlek och med ett lika stort lock dränkt i olivolja. En dubbelpizza alltså. Och som förrätt. Strax efter kom servitrisen in med vår huvudrätt, pastan. Hon log. Det gjorde vi också.

Två pizzabottnar med innehåll emellan. I våra ögon ser en focaccia INTE ut så. Det står ju till och med pizza och inte focaccia på serveringsfatet. Men den var väldigt god.

Villaviciosa ligger i Asturien och är epicentrat för ciderindustrin. Självklart var vi tvungna att gå till en “Sideria”, vilket är en bar inriktad på just den drycken. Om det är gott? Tja, man kan väl säga att man vänjer sig. Personligen tycker jag att doften påminner lite om ensilage, du vet dom där inplastade höbalarna som ligger ute på ängar och fält. Och den doften är jag inte särskilt förtjust i för vi har passerat väldigt många parkeringsplatser för ensilagebalar och det luktar INTE gott. Fuktigt hö luktar unket.

Cidern håller ca 6% alkohol och den ska serveras på ett speciellt sätt. Flaskan upp mot taket och glaset ned mot golvet och sedan häller bartendern (på ett väldigt träffsäkert sätt) cidern ned i glaset. Men bara typ en deciliter i taget. När du druckit upp så kommer han eller hon förbi och häller upp en skvätt till.

Ciderservering i Asturien. Dom skickligaste servitörerna tittar rakt fram när de häller och med minimalt spill. Skål!

Mätta och belåtna gick vi tillbaks till hotellet för att sova. För imorgon är en annan jobbig vandringsdag. I och med Villaviciosa så är vi färdiga med den Norra Caminon (den norra fortsätter visserligen ytterligare 300 km men vår del avslutas här). Det återstår endast ett par kilometer, sen viker vi in på Camino Primitivon. 

Annons