Dag 17: Villaviciosa-Vega de Poja

Villaviciosa – Vega de Poja (26 km. Uppför: 530 m. Nedför: 300 m. Vandringstid: 6 tim 15 min. Svårighetsgrad: 3/5)

Efter gårdagens skyfall så var tvätten långt från torr. Fukten hänger liksom kvar i rummet och i kläderna och extra bra i merinoullen.

Hotel Carlos I. Vintage typ. Väldigt trevligt.

Frukost på cafét vägg-i-vägg. Toast med krossad tomat (här har dom krossad tomat i sådana där små förpackningar som man får marmelad i), kaffe och färskpressad juice.

Vi har problem med att boka boende kommande natt. Planen är att gå till en stad som heter Siero. Problemet är att det enda hotellet i staden verkar ha stängt. Permanent. Men vi hittar ett Casa Rural i Vega de Poja som tydligen ligger utmed Caminon. Så vi frågar vår utsökt serviceinriktade hotellägarinna om hon kan hjälpa oss med att boka. Efter mycket om och men lyckas hon komma i kontakt med Señoran som driver Casan och boka ett rum. Det känns befriande och skönt att ha bokningen klar innan man vandrar iväg till orter som har få övernattningsställen. I receptionen träffar vi ett transatlantiskt par som säger att dom bokat just det stället.

Farväl Norra Caminon och tjenamoss Primitivon. Här delar dom sig och möts inte förrän strax innan Santiago. Vi ska mot Oviedo.

Vi lämnar Villaviciosa strax innan kl 9. Haltande. Jag fick en blåsa på höger ”ringtå” för ett par dagar sedan och som punkterades. Ont som fasen. Svårt att gå normalt när varje steg du tar bränner som eld och konsekvensen blir lätt att du haltar. Och när du haltar så felbelastar du och får känning i ben och höfter. Så hur jäkla ont den än gör så måste du försöka gå normalt och det funkar bara med hjälp av smärtstillare.

Ensamma på vägen. Mötte bara två pilgrimer idag. Antagligen börjar många sin vandring i Oviedo.

Utfarten ur Villaviciosa blir tveksam. Osäker markering. Efter några kilometer ska den Norra och Primitivon dela sig. Vi stoppar två joggare och frågar om vägen (och här talar eller förstår verkligen inte många engelska). Det visar sig att den ena är amerikan och som dagen innan joggat samma sträcka och noterat ett delningen sker lite längre fram. Och rätt skulle han ha!

Återvinning är väl bra. Däremot inte särskilt snyggt. Måla lite kanske? Eller elda?

Vi vandrar på mindre vägar. Ny delning längre fram och val mellan hög- och låg vandringsvariant. En är längre och den andra är brantare. Lederna går ihop längre fram och har samma totala stigning.

När vi står och velar så kommer det en pilgrim vi sett innan. Det visar sig att han gör sin sjätte Norra och Primitivo Camino (han måste drivas av enformighetens tvång). Han berättar om de båda alternativen och vi bestämmer oss för den en kilometer längre. Sen frågar jag om han har vandrat den Franska Caminon, vilket han inte har (han borde verkligen bryta sin vana och testa den). Jag har verkligen försökt förstå och ansträngt mig för att uppbringa fördelarna med att gå denna leden SEX gånger. Men det går bara inte. Jag tror inte ens att en robot hade fixat det utan att skramla ihop i en plåthög av uttråkning.

Kyrkan vid klostret. Inne i kyrkan finns en målning från tiden innan romarriket.

Några kilometer längre fram kommer vi till ett gammalt kloster som nu är kyrka, härbärge och lite, lite butik. Vi stannar och fikar upp bifogade picknickpåse som hotellet gav oss (jättegulligt).

Därefter påbörjas en hyfsad stigning på 250 höjdmeter under 2,5 km vandring. Och det som vandras upp måste som bekant vandras ned.

Gepetto is back? Pinocchio som vuxen och med fjälla?

En del småtrevliga passager följer tillsammans med asfaltsmarsch i haltande otakt.

Enligt boken ska det finnas en bar i La Carcabada. Men just idag visar den sig vara stängd på grund av bemanningsproblem. Typiskt. Men La Vega (utan dubbel-S) ligger en dryg kilometer bort så vi stannar där och äter lunch.

Delar av sista biten idag var fin vandring.

De sista kilometrarna är alltid jobbigast. Hjärnan spökar till det med att suga ut den sista energin strax innan målgång samtidigt som pillrens effekt avtar och fötternas trampdynor slutar att fungera.

Casan sett från baksidan.

Casans ägarinnan välkomnar oss genom att använda Google translate och fråga om vi vill äta middag och hur dags samt om vi vill ha något att dricka just nu. Vi svarar halv åtta och öl nu!

Relax och en belöningsöl.

Det visar sig att transatlanterna faktiskt bor här och att dom är ifrån Toronto. Kanadicker alltså. Så det blir en del snack om hockey. Salming och Sudden typ.

Señoran bjuder på gott tilltugg till ölen.

Ryktet säger att det ska komma fler gäster men vi ser inga som checkar in. Det är bara vi fyra som bor här så vi äter middag ihop. Trevligt.

Annons