Dag 23: 20 juli Ponferrada-Villafranca del Bierzo

Ponferrada – Villafranca del Bierzo (24 km. Uppför: 230 m. Nedför: 250 m)

Ingen frukost på hotellet utan den tog vi i en by 5 km längre fram. Där träffade vi två danskar, far och son. Svenskar då? Nä, dom lyser fortfarande med sin frånvaro. Är det bara tillfälligheter att vi inte träffar några? (Med risk för att uppfattas som glömsk dvs att jag redan skrivit om det jag nu ska berätta) Vi träffade ett par på Landvetter, som vi också träffade vid bagagebandet i Biarritz, och sedan vinkade till när vi passerade Roncesvalles under vår första vandringsdag. Dom bodde på härbärget där medan vi gick vidare till Auritz. Sen så vi dom inte mer, vilket är ganska egendomligt. För som jag tidigare nämnt så möter man samma personer ganska ofta eftersom dom flesta går ungefär lika långa dagsetapper. Ta Connecticut som ett exempel. Han träffade vi säkert en 15 gånger. Nåväl… vi träffade en svensk tjej i Belorado, vid poolen. Och det var allt.

Undrar om tomten stör mottagningen till parabolen? Eller den kanske är bäst när han hänger som han gör? Oavsett… jag skulle vilja inte byta med honom!

Det finns 5-6 olika vandringsleder till Santiago och totalt var det 280.000 personer som vandrade dessa 2016. För att få sitt intyg, sin Compostela, så måste man vandra minst 10 mil och visa upp två stämplar i sitt pass – och stämplar får du på hotell, härbärgen och i kyrkor. Svenskarna utgjorde ca 0,5% av alla pilgrimer eller ca 1.250 st. Så det är kanske inte så underligt att man inte träffar på fler.

Två åsnor och en kossa, sa Inger när hon fingranskade bilden.

Vandringen fortsätter mestadels utmed vägar och att vandra utmed vägar är sådär roligt. Men idag var det faktiskt inte så tråkigt. Det var fina omgivningar i och med att vingårdarna började återkomma. Och glädjande nog dom blev allt fler ju närmare slutmålet vi kommer.

Vinstockar så långt ögat når.

Kvart över tre är vi framme i Villafranca del Bierzo. Hotellet ligger vid floden som rinner genom staden.

Lunch, dusch och siesta. Hungriga för tredje gången idag traskar vi ned till stan för att äta. Det är en bit att promenera eftersom vi bor i utkanten, och vi måste gå tillbaks på leden för att komma till centrum. Och vi gillar som sagt inte att gå tillbaks.

En öde gata i Villafranca. I bostäder där storken varit och “lossat lasten” hänger man ut blomsterkvastar som den till höger.

Mätta, belåtna och trötta somnar vi tidigt. Genom det öppna fönstret svalkar en behaglig vind.

Annons