Irun-San Sebastian. 26 km (Uppför: 800 m. Nedför: 800 m. Svårighetsgrad: 5/5)
Halv nio startade vi vår nya Camino. Vi var lite fundersamma över om den här leden skulle vara lika välmarkerad som den franska. Till att börja med fanns det ingen anledning till oro.
Vägen ut ur Irun var stillsam (till skillnad mot vad morgonen hade varit med två marschorkestrar som avlöste varandra från strax efter kl 6… det var festival i stan). Efter ca 2 km började det gå uppför. Först i stilla mak förbi lummiga gårdar på kurviga, smala vägar. Efter ytterligare någon km stöter vi på ett äldre danskt par som vi träffade vid flygplatsen igår. Dom satt och åt ”morgenmad”. Vi pratade en stund och sedan satte vi av uppåt. Och uppåt gick det. Efter ca 5 km väljer man väg – den övre som går högt upp och den nedre som ska vara lättare. Vi valde den övre. Och det gick omedelbart brant uppför. Helt brutalt brant på vissa ställen. Hade man trillat bakåt kändes det som om man hade landat i Atlanten.
Väl uppe (det skulle visa sig att vi var långt ifrån uppe) möttes vi av en magnifik utsikt.
När vi kom ännu högre upp började plötsligt fyra måsgamar sväva tätt över våra huvuden. Och måsgamar är big birds. Hur tankarna for i deras gamskallar just då kan man ju bara spekulera i (”dom där två svenskarna verkar ha alldeles för lite vatten med sig för att klara sig hela vägen till civilisationen, så vi hänger väl på ett tag och ser om det blir gam-over för dom”).
Vägen ned är som alltid jobbigare än upp. Det känns i knän, under fotsulor och i tår. Det gäller att se var man sätter fötterna bland stenar och gropar och det gäller att vara extra allert när både ben och huvud är utmattade.
Vi fick lite fel i Pasai Donibane pga dålig skyltning. Ett råd: När det finns flera skyltar att välja väg bland, gå alltid efter den som säger Camino de Santiago!
Vi hittade rätt igen vid hamnen och gick till det lilla färjeläget som tog oss över till andra sidan.
Köpte vatten och gick vidare. Mötte en vandrare som vi träffat strax innan. Han skakade på huvudet och sa ”escalera, escalera, escalera”. Vi log och fortsatte.
Efter ett par hundra meter kom vi till en brant trappa. Så är det ja, trappa heter ju escalera. Så det blev ytterligare en brant period i vårt vandringsliv. Och sen gick det nedför igen. Stigarna vi gick på påminde väldigt mycket om vandringen i Cinque Terre och Amalfi. Det vill säga en underbar vandring.
Efter några kilometer öppnade sig vegetationen och en av San Sebastians stora stränder låg nedanför oss.
Gott med lite bad sen. Vi letade upp hotellet. Checkade in. Sen gick vi till stranden för ett dopp, men först tog vi en öl. Då började himlen bygga upp en mörk ridå samtidigt som tempen sjönk så det blev inget bad. Men ösregn och åska går ju inte heller av för hackor.
