Frómista – Carrión de Los Condes (20 km. Uppför: 62 m. Nedför: 23 m)
Tog sovmorgon till kl 8 eftersom vi bara skulle vandra i 2 mil. Äter frukost i byn… och träffar Lorenzo och Silvia!? Vi verkar vare sig vilja eller kunna bli av med varandra. Dom ska ta tåget från Frómista till Madrid och göra några dagar där innan dom åker hem till Mallorca. Så vi säger hej då igen och med stor sannolikhet för sista gången. Såvida inte det spanska Trafikverket gör som sin svenska motsvarighet och påkallar det ytterst vanligt förekommande felet och orsak till 99% av alla förseningar… signalfel! Jag har funderat över varför inte tågen istället kan ha någon form av GPS-teknologi som styr deras framfart och signalerar inne i förarhytten när det är fara å färde? Eller betyder signalfel kanske något helt annat? I jämförelse med hur snabbt utvecklingen sker när det gäller bilar och att dom snart manövrera sig själva så verkar densamma för tågens del stå helt still ute på spåren. Både bildligt och bokstavligt! Men varför pratar jag om tåg och sånt här? Vi är ju ute på fottransport!
Vi börjar gå vid kl 9. Det börjar med en raksträcka på 3 km (så där spännande). Sen delar vägen upp sig i två alternativ. Vi tar naturligtvis den gamla vägen. Och tur var väl det. Den vägen går utmed en flod.
De allra flesta verkar ta det andra alternativet, en lång raksträcka utmed en väg, för det är inte särskilt många pilgrimer på vår rutt. När vägarna återigen möts så går den utmed en landsväg. Rakt, varmt och tråkigt.
Vi har bokat ett mysigt hostel i Carrión de Los Condes. När vi kommer fram ser vi att det har varit marknadsdag, men tyvärr håller den precis på att avslutas. Då går det upp för oss att det är lördag idag och att kanske även butikerna har stängt.
Vår plan är att alltid köpa vatten när vi kommer fram för att ha på rummet under natten då törsten, utan någon direkt förvarning, kan slå till. Men vi har tur. En ganska spartansk butik har öppet några minuter till så jag rusar dit och storhandlar. Nötter och oliver är också bra att ha. Bra energi liksom.
Vi går ut och delar en pizza och tar varsin iskall öl. Det händer ganska ofta att man får påminna sig att äta. Värmen gör att man inte blir så hungrig plus att man dricker ganska mycket och ofta och då lurar man magen att den har fått käk. Så vi börjar tvinga i oss mat på lunchen (det är ju inte så att vi gråter över det för när du väl sätter tänderna i en Tortilla de papatas går den ned utan minsta ansträngning). Du måste få energi i dig för att orka (och det blev tydligare i slutet av vandringen) och för att få rätt förbränning dvs så att inte kroppen börjar använda dina muskler som bränsle.
Efter numer sedvanligt siesta så går vi ned på torget och äter en pasta. I säng kl 22 (det händer inte så ofta hemma).
