28 juni – Dagen D

D som i Dårskap… Dumdristighet… Divina Comedia (ärligt talat… när vi stod i incheckningen på Landvetter kändes det lite som om vi var på väg in i skärselden)… eller kanske mest troligt… en Delikat Distans.

Resan till starten, det vill säga till Saint-Jean-Pied-de-Port

Bayonne. En mysig liten stad och en natt här som uppladdning inför den franska Caminon (ja det funkar även inför den Norra) rekommenderas.

Den 27 juni flög vi från Göteborg via London till Biarritz med Ryan Air. Därifrån tog vi en taxi till Bayonne (ca 7 km) och tog in på Hotel IBIS bredvid tågstationen varifrån transporten till Saint-Jean-Pied-de-Port skulle avgå strax efter 07 morgon därpå. Bayonne är en mysig liten stad vid en flod. Och om ni gillar skinka så bör ni definitivt ta en övernattning här. Det var lite svårt att komma undan den där skinkan. Marsch i säng blev tidigt.

Sömnen blev ganska orolig och vi vaknade vid kvart över 6. Förresten… hade inte du också sovit lite oroligt om du skulle ge dig iväg på en liten nätt tur på 800 km? Skulle vi fixa det? Men med tanke på att äldre, skröpligare och sämre tränade än oss har fixat det så ska väl motståndet vara ganska lagom. Eller? En snabb morgontoalett, sen ned till frukost… utcheckning och tvärs över gatan till stationen. Vi var ute i hyfsat god tid. Tidtabellen var inte direkt övertydlig och dessutom var den på franska, vilket kanske inte var så förvånande då Bayonne ligger i Frankrike. Vi hade lite svårt att uttyda om vi skulle åka tåg eller buss? Det visade sig bli buss. Och en ganska liten buss som snabbt blev fylld.

Bussen med förväntansfulla till Saint-Jean-Pied-de-Port.

Gissningsvis var ca 90% av medresenärerna misstänkt lik vandrare.

Framme i Saint-Jean-Pied-de-Port hade vi en knapp kilometer till ”Pilgrimskontoret”, stället där man köper sitt Pilgrimspass (”Credential”) för 2 €uro och ett skal från en pilgrimsmussla som man hänger på sin ryggsäck. En symbol på att du är en pilgrim… en bland närmare 300.000 som årligen vandrar den Franska Caminon. Alla vandrare startar dock inte i Saint-Jean-Pied-de-Port, utan lite här och där utmed vägen. För att få sin Compostela, det vill säga intyget att man vandrat Caminon, räcker det att gå dom sista 10 milen. Och du bestämmer… ska målet vara utmanande eller en tre-dagars “walk in the park”?

Han till höger ser mer proffsig ut… vid en första anblick… men det är han till vänster som ska guida er i 800 km. Hur långt den andra gubben kom det vete tusan?

Dag 1 – 28 juni
Saint-Jean-Pied-de-Port – Auritz (28 km, Uppför: 1326m. Nedför: 616m)

Så ni vet var vi befinner oss när vi startar Dag 1.

När vi köpt vårt pass frågade kvinnan på pilgrimskontoret hur långt vi hade tänkt vandra den här dagen? Hela vägen över berget svarade vi! Hon avrådde oss i skarpa ordalag och rekommenderade istället att vi skulle övernatta på ett härbärge 8 km bort. Det är det sista stället att övernatta på vägen upp, berättade hon. 8 km… och klockan är bara halv tio. Vi är ju för tusan där innan lunch. Det skulle kännas lite sådär att avbryta vandringen redan vid lunchtid. Nu framgick det i och för sig väldigt tydligt att kvinnan inte var en vandrare samt att vi hade beräknat att vi ganska lätt kan vandra 1 mil på 2 timmar (12 min per km). När vi vandrar på hemmaplan så håller vi ca 9 min per km. Ska man över en gigantisk kulle som Pyrenéerna så får man kanske lägga på 2 minuter per kilometer.

Buen Camino” sa hon när vi gick. Och Buen Camino (bra vandring typ) skulle vi både bli önskade och tillönska andra flera gånger varje dag – “Hola… buen Camino” är nog den mest använda meningen i den här delen av världen.

1.300 m för att ta sig till toppen och 600 jobbigare metrar ned till Roncesvalles.

RÅD – Drick mer vatten än vad du tror du behöver! På den här etappen kan du köpa vatten efter 8 km och om du har tur, även uppe på toppen. Men det beror på om det sitter någon köpman där när du har vägen förbi. Du kan även fylla dina flaskor med kallt källvatten vid en brunn uppe på toppen.

Så vi stegade iväg. Över berget låter kanske lite enkelt. I praktiken innebar det att vi skulle 1.300 höjdmeter innan det vänder nedåt. Att gå uppför är ju som ett träningspass. Du svettas, blir andfådd och trött = ett träningspass. Har du bara vatten med dig så fixar du det. Nedför skulle visa sig vara en helt annan uppgift.

Så vi vandrade uppför… och uppför… och uppför och efter 8 km och strax innan lunch kom vi fram till den sista utposten. Vi hängde av oss ryggsäckarna (att hänga av den då och då är helt underbart, i alla fall i början av vandringen), satte oss till bords och åt lunch.

Härbärget efter 8 km. Sista utposten för att övernatta under tak om du inte orkar ta dig över berget.

Med ny energi i kroppen fortsatte vandringen uppför… och ännu mer uppför… bland måsgamar, får, hästar, kossor och tjurar som alla gick fria på berget (gamarna flög fritt). När man tittar ut över bergen… och du ser många mil när det är vackert väder. Inte en människa så långt ögat når. Det enda du ser är gamar som svävar över ditt huvud (ganska nära faktiskt). Då slås man av… gamar… varför flyger dom över oss???

Jo förresten… vid den här brunnen kan du fylla dina vattenflaskor med iskallt källvatten.

Efter ytterligare några kilometer kom vi till denna brunn med iskallt källvatten. Det är den sista möjligheten att fylla vattenflaskorna.

Så kom den Spanska gränsen och den första regionen, Navarra. Och med ett stort kliv lämnade vi Frankrike och tog oss vidare söderut i Europa. En fördel är att det lättare att säga Hola än Bonjour. Och vi började träna på att läspa. Och att inte kunna göra oss förstådda. Spanjorerna behärskar engelska dåligt. Det är framför allt yngre – <20 år – som kan uttrycka sig hyfsat på engelska. Men å andra sidan… lite utmanande ska det väl vara!

Navarra och gränsen till Spanien.

Fem timmars vandring i sällskap av en konstant vacker omgivning… och uppförsbacke, skulle nu bytas ut mot en dryg timmes slirande och halkande nedför. Det är mycket, mycket jobbigare att gå nedför. Speciellt när benen är ömma av ansträngning.

Dom flesta pilgrimer stannar och övernattar i Roncesvalles, som är den första byn man kommer till när man tagit sig nedför sydsidan av Pyrenéerna. Det ligger ett väldigt stort härbärge där. Men vi fortsatte till nästa by, Auritz, ytterligare 3 km bort.

Alldeles i utkanten av Roncesvalles står skylten ”Santiago de Compostela 790 km”. Och då hade vi redan vandrat 25 km!!! JUST DÄR OCH DÅ SLÅS MAN AV FRÅGAN… ÄR DET RESAN ELLER MÅLET SOM ÄR SJÄLVA HUVUDSAKEN? Jag vill med bestämdhet hävda att för oss så var det resan. Jag vill nog gå så långt och påstå att för dom allra flesta som vandrar idag är det på det viset. Under vandringen stöter man på människor från olika delar av världen och alla har sin egen anledning till att dom vandrar. Många befinner sig vid sitt eget lilla vägskäl. Man har nått sin vägs ände (visst låter det lite motsägelsefullt när man har 800 km framför sig… men bildligt uttryckt alltså). Någon har slutat sitt jobb, en annan har sålt sitt företag, en tredje har skiljt sig, en fjärde har fått en obotlig diagnos osv. Men varför vandrade vi då? En kombination av att ge sig på en stor utmaning som sträckan i sig är… vi älskar att vandra och röra på oss, och vad som händer i oss, i våra tankar när man under så många dagar lunkar på och ofrånkomligt hamnar i ett meditativt tillstånd? Kommer man då till någon form av insikt? Och kommer den insikten att förändra oss?

För pilgrimer som genom historien vandrat leden var förmodligen Sankt Jacobs grav själva målet. Santiago betyder ju Sankt Jacob. Och Jacob var en av Jesus lärjungar som enligt sägnen och gissningsvis några väl bevarade pergamentrullar (eller motsvarande dokumentationsunderlag) sägs ligga begravd i katedralen i Santiago. Först låg han på annan plats men hans kvarlevor flyttades senare till Santiago.

I Auritz tog vi in på ett pensionat. Men först gick vi till en bar och tog varsin iskall San Miguel. Eller om det råkade bli två (jag är i alla fall helt säker på att det inte blev tre!)? Sällan har väl en öl smakat så gott… och känts så välförtjänt. Det blev en tidig middag på ett närliggande hotell och hela alltet påminde om… Österrike? Sen gick vi hem och somnade ovaggade. Min önskan var att jag inte skulle drömma om vandring. Det kändes att det liksom räckte med dom 7 timmar vi just hade vandrat. En annan tanke som flyktigt slog mig var om och hur det skulle kännas i kroppen imorgon… hur mör skulle man känna sig?

Annons