Dag 21: 18 juli Astorga-Foncebadón

Astorga – Foncebadón (26 km. Uppför: 542 m. Nedför: 12 m)

Äter frukost vid kvart i åtta och börjar vår dagstripp tre kvart senare. Går förbi biskopspalatset som Gaudi ritade och katedralen som nästan ligger vägg i vägg.

Biskopspalatset i Astorga av Antonio Gaudi. Biskopen, tillika Gaudis kompis, dog 1893. Bygget stod färdigt för inflyttning 1913, men den nye biskopen vägrade flytta in. Nu är det ett pilgrimsmuseum.

Vägen ut ur Astorga är fin för ovanlighetens skull. Sträckorna ut ur städerna brukar vara allt annat än tilltalande, men den här är det.

I nästa by, Murias de Rechivaldo, stannar vi för en kopp espresso och stöter där på “Connecticut” och ungerskan. Vi uppfattar det som att hon heter Brigit och “Connecticut” heter Anthony. Dom är inget par… än, men det verkar som om hon kan tänka sig att flytta till Connecticut utifrån de blickarna hon ger honom.

Observerar ni att den gröna färgen återigen dominerar? Mesetan är avklarad!

Som ytterligare sällskap vid sin frukost har dom en fransyska som påstår att hon påbörjat del två av sin Camino i Astorga. Den första delen, 100 mil och från mellersta Frankrike, gick hon förra året. Vi tillät oss att tvivla lite på den sanningshalten, för hon ser inte ut som en vandrare (just nu är jag fördomsfull men det hade du också varit, jag lovar), utan snarare som om hon är på väg till ett gardenparty i fina kläder och kraftigt skönhetsrenoverad. Brigit från Ungern sitter bakom henne och skakar frenetiskt på huvudet när fransyskan berättar. Detta kan vara en av dom skrönor jag tidigare nämnde. Men oavsett… skrönor livar upp och ger någon form av bestående minne av människorna på Caminon. 

Kaféet vi stannade till vid, erbjuder underbart god mat. Lite som frestelsetävlingen i Biggest loser. Anthony och Brigit verkar ha gått in för att vinna frestelsetävlingen (den som äter flest kalorier vinner. Meningen är att man ska försöka stå emot frestelser) och lagt halva sin reskassa på att maten här. Vi var lite mer återhållsamma. Det man stoppar i sig måste liksom släpas med och det finns behagligare tillstånd än en uppblåst mage som skvalpar ovanför ryggsäcksbältet. Dessutom var det inte så länge sedan vi åt frukost och inte så länge till lunch. Vi var typ mittemellan dessa båda. Så vi tog en grymt god färskpressad grönsaksjuice, en riktig energikick. Sen lämnade vi Connecticut och Brigit.

Murias de Rechivaldo och det delikata lilla kafét. Stanna till om ni har vandringsvägarna förbi!

I El Ganso stannade vi för lunch. På en cowboybar. Visst låter det lite malplacerat. Sergio Leone var ju italienare och inte spanjor (vad det nu har med saken att göra?). Men jag hade blivit minst lika förvånad om jag trillat på en cowboybar när jag vandrat i Italien (det här har väl heller inte med saken att göra egentligen?). Utanför cowboybaren satt en man och spelade banjo. Och varje gång jag hör en banjo så drabbas jag av en känsla av olust. Gissningsvis beror det på en skada orsakad av filmen “Den sista färden”. Melodin “Duelling banjos”, personerna och miljön där dom duellerar med banjo och gitarr ger mig krypningar. Innan den filmen så associerade jag banjo med George Formby. Och Georges filmer var väl så långt ifrån “Den sista färden” man kan komma.

Cowboy-stället i El Ganso. Drevs av bröderna Dalton och Lucky Luke. Jag gissar att dom suttit av sitt straff…

Medan vi sitter på cowboybaren kommer Anthony och Brigit ikapp oss. Brigit har så ont i foten att hon har svårt att gå. Jag frågar var hon har ont och det visar sig vara hälsenan nere på hälen. Vilken tur för henne. Att hon träffade mig alltså. Innan vi åkte hemifrån så hade jag exakt samma problem med min hälsena och sjukgymnasten gav mig övningar att utföra. Excentrisk tåhävning. Det innebär att du står på tå (på den onda foten) på ett trappsteg – men i fallet med Brigit, vilken jag hade släpat ut på gatan så bytte vi ut trappan mot trottoarkanten – och lägger all vikt på den onda foten, sänker den sakta ned hela vägen till maximal uttänjning och tar sedan hjälp av den friska foten för att ta dig upp i startposition igen. Du ska alltså ha all vikt på den onda foten på nervägen och knappt någon vikt alls på den på uppvägen. Negativ eller excentrisk träning alltså. Sedan upprepar du övningen 3 x 20 gånger. Jag gjorde övningen varje morgon och kväll för att överhuvudtaget kunna vandra och det funkade jättebra. Värre var det med benet som inte ville ge med sig, det blev snarare förvärrat. Brigit lärde sig övningen och man såg tårarna tränga fram, så ont hade hon. Men som Marie sa i Breaking bad“Pain is weakness leaving your body“.

Vi träffar även ett australiensiskt par som vi träffat tidigare. Då cyklade dom på grund av fotbekymmer, men nu är dom åter vandringsdugliga. 

Rabanal del Camino, en sluttande by.

Nästa ställe vi kommer till är Rabanal del Camino. En vacker by som ligger på en sluttning. Många väljer att övernatta här. Vi tog en glass- och drickapaus och fortsatte sen till en gammal by som heter Foncebadon.

Glass- och drickapaus. Och för att sträcka ut onda benet, men inte fan hjälper det. Avleda tankarna genom att sjunga Fritjof och Carmencita 3 gånger hjälper. Sen blir jag ofokuserad och glömmer texten.

Byn var länge öde och övergiven men har vaknat till liv genom några entusiaster som slagit sig ned där. Foncebadon består nästan bara av gamla stenhus. Och vägen dit går uppför… och uppför… och uppför. Och det gör ont… ont… ont.

Efter pausen bär det uppför…
…och uppför…

Jag försöker både med inflammationshämmande salva och med hästliniment (nämn inte det för Inger för då drar hon igång en monolog om att den där linimentflaskan troligtvis är själva orsaken till benproblemet. Den är stor som ett Höganäskrus och väger lika mycket, så den extra vikten kan ha bidragit till… mmm… skadan. I alla fall om du frågar Inger. Min åsikt? Jag hänvisar till min advokat). Inget hjälper. Sprit? Det provar jag inte. Vare sig utvärtes eller invärtes.

…och uppför…

Vi har hyrt ett rum av ägarna till baren/miniaffären. Ett rysligt mysigt ställe.

…hela vägen till Foncebadón.

I baren tar vi en belöningsöl, lämnar in kläderna för tvätt och äter även middag hos grabbarna (det är två grabbar som äger stället).

Det är nästan en by förutan gata… den ligger väldigt långt från…

Under vår vandring så har vi ibland diskuterat hur många olika nationaliteter vi mött och räknat upp alla vi kommer på. Då har vi konstaterat att det är EN liten nationalitet vi saknar på vår lista (självklart finns det tusentals nationaliteter som vi inte mött här, men dom är inte med på vår lista). Men när vi sitter på barens bakgård så kommer den felande länken plötsligt in eller snarare en liten kedja – två unga finskor.

Barens backyard baby.

Kvällen blir snabbt kylig så vi kan inte sitta ute och äta middag. Vi befinner ju oss på 1.400 meters höjd.

Baren på insidan. Rustik och mysig.
Annons