Dag 20: 17 juli Villadangos del Páramo-Astorga

Villadangos del Páramo – Astorga (28,5 km. Uppför: 158 m. Nedför: 193 m)

Började gå vid 06.50. Det kändes som om vi inte hade sovit en blund. Tack förbannade N-120! Och en olycka brukar ju som bekant ta sällskap av en annan dito. Och det skulle visa sig stämma bra idag!

Åt frukost på ett härbärge 4,5 km bort, i en by som heter San Martin del Camino. Där träffar vi ungerskan igen. Hangaround till Connecticut. Hon hade bott på härbärget i byn.

Hospital de Órbigo, mitt emellan Villadangos och Astorga. En fin gammal bro över en uttorkad flod.

Även idag bjuds det på två alternativa vägar. Vi väljer den lite längre, den som inte går utmed N-120! En ganska vacker väg genom flera mysiga byar.

Förmodad svarthandel med spannmål.

I en av byarna stöter vi på en pratglad och rolig japan. När han får veta att vi är från Sverige börjar han rabbla Nobel, Volvo, IKEA mm. Sen börjar han spela munspel. Det lät lite som “Big in Japan”, men det kan också ha varit Japans nationalsång?

Vi lunkar på och är snart ikapp 3 små gummor som är ute och går, till…

Längre fram i byn tar vi vår fruktstund (att ta en fruktstund kanske låter som lite på gränsen till obskyrt… som om vi satt i ring och lyssnade på sagor. Men det gör vi inte).

Klart att det är socialt att gå på en bar!.
Fikaställe. OBS notera att blommorna nere till vänster är planterade i jättestora skor.

Cirka 6 km innan Astorga, som är vårt slutmål för dagen, kommer vi till en underlig plats som kallas ”Davids Paradise”. Där bor en kille (gissningsvis bara på sommaren för det kan bli erbarmligt kallt på Mesetan på vintern) som under sex år byggt sitt paradis, sin oas, där pilgrimer för en mindre slant kan köpa frukt, juice och fruktjuice.

Davids Paradise. Han kan inte ha jobbat särskilt hårt under dom där sex åren va?

Du betalar vad du vill – donativo – du donerar alltså slantar till det fortsatta byggandet av “paradiset”. Jag fick en vag känsla av Flower & Power och Grateful dead. 

Vi fortsätter mot Astorga. Och i och med Astorga så kan man säga att Mesetan är slut. Över. Förbi. Borta. Träd, växtligthet och färger återkommer. Beige is no longer the limit! 

Ett kors och Astorga långt bort i fjärran. Några kilometer innan “olyckan”.

Strax efter Paradiset kommer vi till en brant nedförsbacke varifrån man kan se hela Astorga. Någon kilometer innan stan händer det som kom att påverka mig under resten av Caminon. Det kändes det som om någon svingade en kulhammare mot utsidan av mitt skenben. Vände mig om för att se om någon stod där. Det gjorde förbannat ont. Jag fick svårt att gå. Skönt att vi nästan var framme.

Vi hade bokat ett Spa-hotell. Ett av dom dyrare boendena på vandringen, men ändå under 100 €uro. Efter att vi checkat in gick vi ut och käkade lunch – pasta. Sen drog vi på Spa och vi var helt ensamma där. Jag försöker lindra det onda benet med masserande vattenstrålar. Funkar sådär.

Torget i Astorga. Fullt med krogar och kaféer.

På kvällen går vi ut på torget och käkar pizza. I Astorga bor det knappt 30.000 men den känns större… som en liten, liten storstad och definitivt tillräckligt stor för att vara en pizza-stad.

“Connecticut”-gänget sitter på en krog på andra sidan torget. Men vi valde krog efter var dom serverade pizza!

Gubben och gumman som klämtar på klockan… för dig?

På torget finns ett torn med en klocka som klämtar varje heltimme. Då kommer det fram en gubbe och en gumma med varsin liten slägga i handen och dammar till klockan. Vi stannade uppe till nästan halv elva, vilket hör till ovanligheterna. Ty imorgon har vi återigen sovmorgon.

Annons