Dag 29: 26 juli Arzua-Santiago de Compostela

Arzua – Santiago de Compostela (40,5 km. Uppför: 550 m. Nedför: 680 m)

Sista dagen på Caminon. Den skulle bli speciell av flera olika anledningar. När vi vaknar känner vi oss lite vemodiga. Att varje dag hänga på sig ryggsäcken, lämna en nystiftad bekantskap i form av orten vi övernattat i, för att fortsätta vår vandring och träffa nya människor och få uppleva nya fantastiska omgivningar och ställen, det har liksom blivit till en vana. En härlig vana. Lite som att varje morgon födas på nytt. Precis motsatsen till Måndag hela veckan med Bill Murray. Men nu ska den brytas. Och det känns förbaskat vemodigt!

Mer vemod än solsken i blick.

Men först ska vi ta oss igenom den sista etappen in till Santiago. Vi startar tidigt eftersom vi har 40 km framför oss. Regnet hänger i luften och det är ganska kvavt.

Förmiddag på en vandringsled i Galicien.

Första delen av leden är vacker och vi går genom små välskötta byar, pinjeskogar och avsnitt med eukalyptusträd. 

Vi går mot ett ljust hål i en grön tunnel.

Trots att vi passerar i utkanten av en mindre stad och genom ett par byar så hittar vi inget ställe att äta lunch på. Hungern tilltar och krafterna sinar. Till slut kommer vi till ett konferenscenter mitt ute på vischan och beställer en vandrares affärslunch. En spansk omelett. 

Ett monument av en pilgrim som inte nådde ända fram till Santiago.

Vi vandrar vidare och passerar ut och in i förorter till Santiago. Det är ganska kuperat och det frestar på mitt sargade ben. Ofta brukar smärtan försvinna om vi tar en paus, och nu är det verkligen läge för en sådan. Så vi stannar på ett kafé i en pytteliten by. Där köper vi en glass, vatten och en espresso. Det är vi och ett par engelsmän som är där. Av någon anledning som jag inte kommer ihåg så vandrar dom i motsatt riktning mot vad vi gör. Dom är dock inte på väg tillbaks till Saint-Jean-Pied-de-Port (pust). Kanske bara en liten dagstripp efter dagens vandring? Men vi har faktiskt mött vandrare som går leden tur och retur. 

Sista fikat innan allvarligt Samtal med Gud.

När vi är färdigfikade säger vi Goodbye till engelsmännen och lämnar stället. Benet fortfarande kass. Pausen var verkningslös. Jag försöker halta iväg men kan knappt stödja på benet. Kan inte ens halta i slow motion (kommer ni förresten ihåg att man i TV-Sporten förr i tiden kallade repriser i slow motion för ultrarapid? Men det betyder ju “mycket snabbt”! Undrar hur det blev så?).

Det är ju själva fan! Med benet alltså. Bara åtta km kvar och det ska lägga av. Vrider, vänder och bänder för att låsningen ska släppa, men inget hjälper. Jag kan inte ta ett steg till. Står bara där och känner mig uppgiven. Försöker ta några steg till, men icke. Orkar inte ens bli upprörd och bränna iväg några meningar med väl valda och osande ord. Istället gör jag något som jag väldigt sällan gör. Jag ber en stilla bön. Till Gud (vi vandrar ju trots allt på en pilgrimsled). “Snälla Gud, kan du inte vara snäll och fixa mitt ben så att jag kan vandra sista biten in till Santiago. Och när jag ändå har dig på tråden så vill jag be om att vi ska slippa regn och åska och sedan när vi står framför katedralen i Santiago så önskar jag att solen ska skina från en blå himmel “. Himlen är nämligen kolsvart och det har börjat duggregna. Det är rätt mycket begärt, jag vet. 

Efter min korta bön så tar jag några försiktiga steg framåt. Det går… att gå! Smärtan har nästan helt försvunnit! Jag kan i princip promenera i samma fart som vi gör på förmiddagarna när benet är ok. Och regnet upphör som genom ett trollslag. Jag börjar skratta. Det är här är ju för bra för att vara sant. Men det ÄR sant! Jag vågar inte hoppas på för mycket, att det ska vara hållbart, så jag tar det försiktigt. Som jag nämnde så är det åtta kilometer kvar. Och dessutom är jag osäker på om det är ett guds verk eller en ren tillfällighet och vågar därför inte ta ut något i förskott och skena iväg som en Haile Gebrselassie (rättstavat, har Googlat) på leden.

När någon frågar mig om jag tror på Gud så brukar jag svara att Ja, det gör jag, men jag säger samtidigt att jag inte tror på kyrkan. Och det gäller ALLA kyrkor. Varför? För att ALLA kyrkor är patriarkaliska institutioner bestående av tolkningsföreträdare som talar om hur vi ska leva och anpassa oss efter respektive religions heliga skrifter. Och det är också av den anledningen som jag anser att allt började gå käpprätt åt skogen med många av religionerna. Eftersom jag tror på Gud (eller en högre makt) så är jag dessutom av den övertygelsen att när den heliga skriften uttrycktes av ursprungskällan (= Gud/högre makten) så uttalades det på ett väldigt ENKELT sätt (Keep It Simple du vet). Så att alla skulle förstå och att ingen skulle kunna missuppfatta eller förvränga sanningen. Men så gav sig tolkningsföreträdarna in i matchen, och började förvränga budskapet och därför ser världen ut som den gör idag! Gissningsvis är det en prövning som Gud utsatt mänskligheten för. Och som vi så kapitalt har misslyckats med att genomföra.
Och med tanke på hur sträng ton många tolkningsföreträdare för ut sin religions budskap på, så borde ju alla troende begripa att det inte är ord från en Gud som står för kärlek och fred! Utan det är Fake news från tolkningsföreträdarna.
Dom där tolkningsföreträdarna har från allra första början och genom alla tider förvrängt skrifterna så att det ska passa deras syften. Tänk om man hade fått höra en direktupptagning av Guds förmedling av dom där förhållningsreglerna. När man tänker på det så är det ju omöjligt att inte göra en smärre association till Monty Python och Life of Brian.

Så med god hjälp av Gud fortsatte jag min vandring. Det började återigen att duggregna och jag sa ”opp, opp, opp… regnet?”. Och det upphörde omedelbart. Lite förvånad blev jag allt över att behöva påminna om det. Men det kanske inte är så underligt egentligen att så simpla önskemål försvinner i det gigantiska bönebruset som Gud tvingas filtrera. Jag var tvungen att påminna ytterligare ett par gånger, och varje gång slutade det att regna. 

Caminon fortsatte runt flygplatsområdet så det var inte direkt någon vacker avslutning, men med tanke på att jag överhuvudtaget kunde vandra så brydde jag mig liksom föga om det. 

Då var vi där!

Vi kom till stadsskylten ”Santiago de Compostela” och tog några foton. För en månad sedan stod vi vid en skylt i Roncesvalles som visade ”Santiago de Compostela 790 km”. Självklart vill vi dokumentera målgången efter att ha lagt den långa distansen bakom oss. 

Santiago utan avståndet 790 km.

Det var några kilometer kvar in till katedralen, som är det egentliga slutmålet. När vi kom fram till den stora öppna platsen framför katedralen så inträffade ännu ett under. Kommer ni ihåg den tredje delen av min bön? Att himlen skulle spricka upp och att solen skulle skina från en blå himmel. Det var precis det som inträffade just när vi kom fram. De svarta regn- och åsktunga molnen skingrades och solen bröt fram. Samtidigt gjorde mitt ben sig påmint igen. Men jag hade ju faktiskt bara bett att Gud skulle hjälpa mig in till Santiago. Alla TRE bönerna blev med andra ord uppfyllda! Top notch! Fantastiskt mycket bättre än ett Kinderegg! Ni som tillhör ateistskaran kan ju försöka hitta en bra förklaringar till det som hände. Själv är jag helt hundra övertygad om att det var den högre makten som hjälpte mig och jag var väldigt tacksam för den hjälp jag fick. 

Starkt intryck. Får bortse från att katedralen är klädd i ett fult förkläde.

Platsen framför katedralen är stor och där var många pilgrimer. Folk hoppade, dansade, tog foton, skrattade och grät. Det var en mäktig känsla att stå där. Alla känslorna på en och samma gång, som Gessle diktat. Vi var verkligen tagna av stunden. Glädjetårar. Och en blandning av vemod över att det faktiskt var slut OCH ett lyckorus över att ha lyckats genomföra den långa vandringen. Skillnaden i glädjeyttring hos dom pilgrimer som vandrat HELA Caminon och 10-milarna var påtaglig. Man inser vilken bedrift det faktiskt är. Både en lång vandring och en lång inre resa. Ett minne för livet.

Och jag vet redan här och nu när jag står framför katedralen att jag ska åka tillbaks till Caminon. Inte till samma led, utan till någon av dom andra, den Norra (800 km) och den Portugisiska (400 km). En dag ska jag dit igen och inte alltför långt bort i tiden.

När vi samlat oss irrade vi iväg och letade efter Pilgrimskontoret där man hämtar ut sin Compostela, intyget att man genomfört Caminon. Kontoret låg en bit bakom katedralen. Vi såg inga gamla vandringskompisar i kön. Tråkigt. Man vill ju dela glädjen med någon. Och att göra det imorgon är inte samma sak. Det är här och nu. Sen suddas euforin successivt ut. 

Pilgrimskontoret.

Vi hade bokat ett femstjärnigt hotell för att vi kände att vi ville belöna oss med det. Duschade och tvättade upp kläderna en sista gång och gick sedan ut på stan för att äta. Pizza så klart. Vi köpte också ett armband med en pilgrimsmussla på. Istället för en tatuering.

Belöningsöl efter väl utfört uppdrag.

Det blev en extradag i Santiago eftersom vi hade beräknat att komma fram en dag senare. Men som ni kommer ihåg så var det svårt att få boende utmed sista delen av leden och vårt flyg hem var bokat den 28 juli. 

En fin stad med gott om turister.

Santiago är en trevlig stad med gott om turister, utöver alla pilgrimer. Efter lunch gick vi till katedralen och den speciella högmässan för pilgrimer. Under mässan räknas alla nationaliteter upp som kommit till Santiago de senaste dagarna. Vi fick även uppleva den legendariska ceremonin där åtta män, ”tiraboleiros”, svingar ett stort rökelse-kar i ett 65 meter långt rep, så att det gungar fram och tillbaks i en vid båge framme i korset. Mäktigt och andäktigt. Efter ceremonin gick vi förbi pilgrimskontoret och där stötte vi på våra litauiska vänner igen. 

Rökelse-karet hänger i rep till vänster i bilden.

Snipp, snapp, snut, så var vår vandringsberättelse slut. För denna gång. Men vi ses snart igen. Och ska jag kort sammanfatta vår Camino-vandring – vi har varit på många platser runt om i världen och upplevt fantastiska saker, allt från starka historiska händelser till underbara små platser som gett oss så många fina minnen. Men trots enkelheten livet som vandrare innebär – eller kanske tack vare – och trots bensmärtan jag kånkade med mig i 25 mil,  rankar jag vår vandring av Camino de Santiago som den bästa semester vi någonsin haft!

Buen Camino!

Annons