Foncebadón – Ponferrada (29,5 km. Uppför: 158 m. Nedför: 1070 m)
Vi äter en god frukost hos grabbarna i baren och säger hej då strax efter kl 8. Morgonen är riktigt kylig så vi tar på oss två tröjor och regnjackan som vindskydd.
Benet värker fortfarande så vår fart är extra långsam. Det är en underbar vandring i bergen, men smärtan i benet förtar det vackra. Fokus förflyttas tyvärr omedvetet… eller smärtsamt medvetet… till det förbannade skenbenet.
Efter två kilometer kommer vi till en plats som heter Cruz de Ferro. Det är egentligen en plats, en av de viktigaste symbolerna under pilgrimsvandringen. Platsen är en jättestor stenhög. Och mitt i stenhögen står en hög träpåle med ett järnkors på toppen. Stenarna symboliserar alla pilgrimer som vandrat förbi.
Enligt traditionen ska man ta med sig en sten hemifrån och lägga ned den här som en symbol för alla de bördor, problem och vedermödor som pilgrimsvandringen ska hjälpa dig att bli av med. Så när du lägger ifrån dig stenen så dumpar du dina problem.
Självklart hade vi med oss varsin liten sten hemifrån. Denna plats är också Caminons högsta topp, 1505 m.
Den fortsatta vandringen går nu nedför tills vi når ”botten” ca 1.000 höjdmeter längre ned. Det är otroligt vackert och på grund av (eller tack vare?) mitt onda ben så måste vi stanna ofta, och då får vi tid att njuta av alla vackra vyer.
Leden går egentligen på små stigar men på grund av benet så väljer vi att följa serpentinvägen ned. Längre än nödvändigt alltså. Men jag vill inte riskera att ta några felsteg.
Efter ytterligare nån halvmil, när vi återigen måste stanna på grund av det förbannade benet, så är jag ytterst nära att avbryta vandringen. Att ge upp. Men det är ju just det… att GE UPP. Det finns liksom bara inte. Jag ska bara ta mig hela vägen fram till Santiago. Knappt 20 mil kvar och jag ska dit, om jag så ska hoppa på ett ben. Men precis där och då kommer jag ihåg att jag har ju några ibuprofen i bagaget. Stoppar i mig två stycken och efter en halvtimme släpper smärtan.
Det är få saker som kan göra en så lycklig som smärtlindring. Vi kan återigen öka farten. Vandringen idag går som sagt kraftigt nedför, och ni vet vad vi tycker om nedförsvandring?!
Efter 11 km stannar vi för lunch i El Acebo. ”Connecticut” med hangarounds är där (det är nog bäst att kalla honom Connecticut för det är så vi och ni lärt känna honom och tiden är för knapp för att lära in att han faktiskt heter Anthony) så vi slår oss ned hos dom.
Vandringen fortsätter nedför… nedför… tills vi efter 21 km når Molinaseca. Vi sätter oss i gräset vid floden och köper varsin mineralvatten och glass på krogen bredvid. Folk badar i floden så jag går i för att kyla av benet. Vattnet är kallt trots att det är minst 30 grader i luften, men så klart, det kommer ju från en bergskälla.
De sista 6-7 km till slutmålet Ponferrada är trottoarvandring och är inte tillnärmelsevis lika vacker som inledningen av dagens vandring var.
Vägen in till Ponferrada är ganska dåligt utmärkt så vi stannar flera gånger för att titta på kartan både i boken och i mobilen för att se om vi är på spåret. Just då kommer finskorna från Foncebadón ikapp oss och dom är lika (o)säkra som vi är.
Nu börjar effekten av pillerna att avta och jag vågar inte stoppa i mig hur många som helst. Efter 9 timmar och 30 km vandring når vi dagens etappmål Ponferrada. Staden är mer än 2.000 år gammal och var från början en keltisk by. Det första vi ser när vi kommer fram är den gamla tempelriddarborgen, Castillo de los Templarios. En riktig sagoborg.
Vårt hotell är gammalt och ligger vid ett torg. Rummet har balkong vilket är bra ur två aspekter, man kan sitta och njuta av den varma brisen och man kan hänga ut sin blöta tvätt på torkning.
Vi äter på en krog på torget och det blir tidigt i säng. Varför så tidigt i säng kanske ni undrar? Tja, att vandra en hel arbetsdag i 30-35 graders värme gör dig trött. Jag lovar! Sen är vi ju inte heller här för att festa.
