Triacastela – Morgade (31 km. Uppför: 602 m. Nedför: 603 m)
Vi äter en alkoholfri frukost i baren där vi bor. Strax innan halv åtta ger vi oss av. Luften är lite kylig eftersom vi befinner oss på ganska hög höjd, och dessutom har vi molnen i huvudhöjd vilket inte direkt värmer, så jackan åker på.
Vandringen går uppför, uppför och efter ca en mil når vi toppen.
Tar en kaffepaus och får samtidigt hjälp av en engelska-talande spanjor att boka rum för natten i en by som är så liten att den knappast kan kallas för by, Morgade (man borde förresten ha med sig en spanjor i bagaget för all typ av assistans som kräver spanskt tal eller skrift, tills det finns en app som erbjuder samma tjänster, för en app är både mindre skrymmande och lättare än vad en spanjor är. Dock lär inte appen vara lika social och trevlig. Men vem vet… jag kan ha fel?).
Vi träffar även på Brigitte, ungerskan, och hon är överlycklig och vill kramas. Och anledningen till att hon vill vänslas är att hon i princip blivit av med sina hälbekymmer. Övningen jag visade henne har fungerat förträffligt bra. Roligt att kunna hjälpa. Min metod var mycket bättre än den massage som indiern gav henne. Själv är jag allt annat än smärtfri. Men det går framåt. Stegen vill säga. Inte vägen till besvärsfrihet.
Vi passerar Sarria, staden där väldigt många startar sin vandring eftersom det räcker med 10 mil för att få sin Compostela dvs intyget att man vandrat Caminon. Och av den anledningen börjar leden från och med nu att bli ganska befolkad.
Till Morgade är det 31 km och vi är framme vid 16-tiden. Stället vi har bokat är ett rustikt gammalt värdshus med ca 10 rum. Det är i princip byns enda hus.
Stället har ganska många gäster, en restaurang med en trevlig innegård, kor som betar i trädgården… och en jäkla massa flugor.
När man äter har man gaffeln i höger hand och viftar flugor med den vänstra. Eller omvänt om man känner för det.
Efter pilgrimsmiddagen sitter vi och pratar med ett (nytt) par från Australien och det litauiska paret som vi tidigare mött på Caminon. När vi går och lägger oss är mitt ben så svullet att Inger får fixa till ett högläge. Att vandra långt är nog inte den bästa terapin för ett sargat ben.
Sen somnar jag gott, strax efter Inger (som alltid somnar först).
